Ursprungsmärkning av el är ett krav enligt EU:s elmarknadsdirektiv. El-leverantörerna ska för sina kunder ange från vilka energikällor den levererade elen är producerad och det ska finnas information om CO2-utsläpp och mängd genererat kärnbränsleavfall som elproduktionen har givit upphov till, alternativt ska det anges var sådan information kan erhållas. EU-direktivet kräver också att informationen ska vara tillförlitlig.
Länderna på den nordiska elmarknaden har valt att eller planerar att genom-föra ursprungsmärkningen på olika sätt. Ursprungsmärkningen tillämpas därmed på olika sätt idag och några länder använder i dagsläget någon form av övergångslösning. För en del av de nordiska länderna sker också ständigt förändringar av planerna, vilket tyder på att ursprungsmärkning är ett hög-aktuellt område där nya aspekter ständigt måste beaktas. De system som tillämpas idag i länderna på den nordiska elmarknaden kan inte enkelt kombineras i deras nuvarande utformning, men det är bara det finska systemet som kräver betydande förändringar för att kunna kombineras med övriga system. Det behövs även föreskrifter för det svenska systemet.
Det förekommer idag dubbelräkning såväl på nationell som på nordisk nivå, dvs att t.ex. miljövärden för samma el räknas mer än en gång. Dubbelräkning på nationell nivå förekommer idag i samtliga nordiska länder, men främst i det finska systemet där ingen avräkning görs för förnybara produkter. Sverige och Norge tillämpar idag övergångslösningar där dubbelräkning kan ske och såsom det danska systemet idag tillämpas finns även risk för dubbelräkning. För både Sverige, Norge och Danmark gäller att planer finns på system som undviker dessa problem. Dubbelräkning på nordisk nivå beror dels på att dubbelräkning görs på nationell nivå och dels på att olika typer av spårning används, att olika regler tillämpas vid import och export, att alla länder inte gör korrekt avräkning från residualen samt att residualen (eller den gemensamma elmix som anges i Finland) ibland beräknas utifrån nationell och ibland nordisk elmix.
Intervjuer har gjorts med tio företagskunder kring ursprungsmärkning av el, men någon entydig bild kring kundernas krav eller önskemål har inte fram-kommit. Ett flertal av kunderna ställer idag någon form av miljökrav på den el som de köper in. Flera av kunderna har hittills ställt sig avvaktande till ursprungsmärkning av el – även en del av de kunder som idag ställer någon form av miljökrav. Ett argument mot har t.ex. varit att kunderna inte anser det rimligt att betala extra för miljömärkt el om det inte innebär någon investering i ny förnybar elproduktion eftersom deras merkostnad då endast blir en direkt vinst för elleverantören. Några kunder är oroliga att en ökad kostnad på el med specifikt ursprung kan få följdkonsekvenser att även priset på resterande el ökar, även om något sådant samband egentligen inte finns.
Det är värt att notera att kundintervjuerna gjordes under sista kvartalet 2006 då elpriset var högt och det samtidigt var stort fokus på klimatfrågan i media. Vilken effekt dessa faktorer har medfört för intervjuresultatet har inte analyserats. Dock kan noteras att flera av kunderna redan idag betalar ”extra” för el med ett specifikt ursprung. Om och när en mer vedertagen modell för ursprungsmärkning tas fram kommer säkerligen fler kunder vilja göra aktiva val och ställa miljökrav på den el som de köper.
En utvärdering av olika tänkbara modeller för ursprungsmärkning av el har gjorts utifrån ett antal kriterier. Två kriterier har ansetts som nödvändiga att uppfylla, dvs att EU-direktivet, meddelandet från EU DG TREN och de nordiska lagstiftningarna på området ska följas samt att elmarknadens funktion inte ska påverkas negativt. Av utvärderingen framgår att endast certifikats-modeller uppfyller de två nödvändiga kriterierna och de uppfyller även flest av övriga kriterier.
Frågan om de nordiska länderna bör satsa på en gemensam modell eller separata modeller för varje nation men med maximal tillförlitlighet på nordisk nivå, har utretts översiktligt. Ett syfte med EU:s elmarknadsdirektiv är att elmarknaderna successivt ska bli mer regionala. Det kan därför tyckas rimligt att även system för ursprungsmärkning har regionalt (nordiskt) fokus. Från kunders såväl som från politiskt perspektiv kan det dock förekomma svårig-heter med en gemensam nordisk modell. Vi är försiktigt positiva och föreslår att de nordiska länderna i samverkan undersöker möjligheterna att genomföra ett gemensamt system för ursprungsmärkning av el på längre sikt. Det är viktigt att ett sådant system utformas med noggrannhet och försiktighet och därför rekommenderas att separata system för respektive nordiskt land införs på kort sikt, men där tillförlitligheten på nordisk nivå bör optimeras. Det finns även svårigheter vid införande av nationella system, såsom vem som ska ansvara för systemets drift och förvaltning samt hur import och export ska hanteras. Detsamma gäller givetvis på nordisk nivå.
För Sveriges del gäller att föreskrifter för det svenska systemet bör komma till stånd och att frågan om vem som ska ansvara för det svenska systemet löses inom kort. Det svenska systemet bör vara en certifikatsmodell där residual beräknas utgående från svensk elmix och föreskrifter eller riktlinjer för ett sådant system bedöms som en nödvändighet för att uppfylla kravet på tillförlitlighet i EU:s elmarknadsdirektiv samt för att öka nyttan för kunderna. Motivet för att basera residualen på svensk elmix är att